Upptäckt av ytor och nära ytfel av gjutningarna

1) Testning av flytande penetrant
Vätskepenetranttestning används för att kontrollera olika öppna defekter på ytan på gjutningarna, såsom ytsprickor, ythål och andra defekter som är svåra att upptäcka med blotta ögat. Den vanligt använda penetranttestningen är färgtestning, som är att blötlägga eller spraya en färgad (vanligtvis röd) vätska (penetrant) med hög penetrationsförmåga på gjutytan. Penetranten penetrerar in i den öppna defekten, torkar snabbt från ytan penetrerande vätskeskikt och sprayar sedan den lätt att torka indikatorn (även kallad utvecklare) på gjutytan. Efter att den penetrant som finns kvar i den öppna defekten sugs ut, färgas indikatorn, vilket kan återspegla formen, storleken och fördelningen av defekten. Det bör påpekas att noggrannheten i penetranttestning minskar med ökningen av ytråheten hos det inspekterade materialet, det vill säga ju ljusare ytan, desto bättre detekteringseffekt. Ytan polerad av kvarnen har den högsta detekteringsnoggrannheten och till och med intergranulära sprickor kan detekteras. Förutom färgtestning är fluorescerande penetranttest också en vanligt använt metod för vätskepenetrant test. Det kräver ultraviolett ljus för bestrålning och observation, och detekteringskänsligheten är högre än för färgtestning.
2) Eddy Current Testing
Eddy -strömtestning är lämplig för kontrollfel som i allmänhet inte är mer än 6-7 mm djupt under ytan. Eddy -strömtestning är uppdelad i två typer: metoden placeringsspol och metoden genom spolen. När teststycket placeras nära en spole med en växelström kan det växlande magnetfältet som kommer in i teststycket inducera en ström (virvelström) i teststycket som flyter i en virvelström och är vinkelrätt mot excitationsmagnetfältet. Virvströmmen kommer att producera ett magnetfält i motsatt riktning för excitationsmagnetfältet, vilket delvis reducerar det ursprungliga magnetfältet i spolen och därmed orsakar en förändring i spolens impedans. Om det finns defekter på gjutens yta kommer de elektriska egenskaperna hos virvelströmmen att förvrängas och därmed upptäcka närvaron av defekten. Den största nackdelen med virvelströmtestning är att den inte kan intuitivt visa storleken och formen på de detekterade defekterna. I allmänhet kan den bara bestämma ytpositionen och djupet på defekten. Dessutom är dess detekteringskänslighet för små öppna defekter på arbetsstyckets yta inte lika bra som för penetrationstestning.
3) Magnetisk partikeltestning
Magnetisk partikeltestning är lämplig för att detektera ytfel och defekter flera millimeter djupt under ytan. Det kräver DC (eller AC) magnetiseringsutrustning och magnetpartiklar (eller magnetisk suspension) för att utföra detekteringsoperationer. Magnetiseringsutrustningen används för att generera ett magnetfält på gjutningens inre och yttre ytor, och magnetpulver eller magnetisk suspension används för att visa defekter. När ett magnetfält genereras inom ett visst intervall av gjutningen kommer defekterna i det magnetiserade området att generera ett läckagemagnetfält. När magnetpulver eller suspension är strö, absorberas det magnetiska pulvret så att defekterna kan visas. Defekterna som visas på detta sätt är i princip defekter som korsar de magnetiska kraftlinjerna. Långa remsafekter är parallella med de magnetiska kraftlinjerna kan inte visas. Av denna anledning måste magnetiseringsriktningen ständigt ändras under drift för att säkerställa att varje fel i en okänd riktning kan detekteras.